Hittade broddar igår som jag tror ska funka bra, de var svåra att få på skorna så de borde inte lossna. Ska testa dem idag när det är dags för intervall pass. Blir en liten provomgång idag för att se vilket tempo man orkar hålla. Känner jag mig själv rätt kommer jag att starta för hårt och dö den sista intervallen. Jag är nog lite konstig för jag ser framemot det och ser framför mig hur jobbigt det kommer vara men samtidigt hur nöjd man är när man klarar det!

Går studiecirkeln "att lyckas på tävling" den är fokuserad på hundträning men går att använda i andra situationer också. Det står mycket tänkvärt i den boken som man har stor nytta av. Har ni inte läs det gör det!

Hann med lite Tuva träning igår också innan studiecirkeln. Vi körde ett kort slalompass det var fjärde passet totalt och igår började det svänga lite. Hon har bråttom min lilla Tuva så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Ska verkligen tänka på att inte gå för fort fram men det är lätt hänt när både jag och Tuva är ivrig :)

Just nu är det en fröjd att träna, det går så himla lätt och det känns som att jag blir bättre och bättre för varje pass! Sjukt kul att springa just nu, enda smolket i bägaren är ju underlaget. Is och åter is, vilket resulterade i en vurpa igår. Men klarade mig med en sönderskrapad handske och lite blåmärken på knät och rumpan   Varför är första reaktionen alltid: Snabbt upp, var det någon som såg? och sedan känner man efter???

Hahaha det gick bra iallafall men idag ska jag försöka få tag i broddar som jag kan ha på skorna som inte lossnar. Har letat joggingdojjor med dubbar men det finns inte här i stan i min storlek.

Trots att det spritter i benen blir det vilodag idag för imorgon står intervallträning 5x1000m på schemat och då vill man ha pigga ben.

Sitter och laddar mentalt inför långpasset vi ska springa efter jobbet. Det är alltid lite motigt att ge sig ut på långpass men så himla skönt när man väl har gjort det och det är alltid lättare när man är två. Eller vi är ju faktiskt oftast fyra för vi har två fyrbenta vänner med oss.

I helgen blev det premiär för mig i sjöfallet för i år. Blev väldigt sent i år men så kan det vara ibland. Vädret har väl inte visat sig från sin bästa sida. Fredag var det riktig snöstorm och man såg inte ens ut från husvagnsfönstret. Lördag hade det lugnat ner sig lite så vi for ut på isen och pimplade men nog blåste det fortfarande och det är ingen värme i luften. Riktigt isiga vindar, jag pimplade i kanske 5 min sedan var det fika och hund bus som gällde resten av dagen. Det är inte kul att sitta och frysa vid ett pimpelhål. De andra drog upp röding efter röding så fisket var det inget fel på. I år har jag ju sålt min skoter så jag fick åka pulka med hundarna istället. Kanske blir det en ny nästa år vi får väl se.

Hade ju även kvar en joggingtur på schemat som behövdes göras så efter en kall och blåsig dag på isen var det bara att byta om och bege sig ut och springa. Kan ju säga att motivationen inte var på topp. Sprang från sjöfallet mot saltoloukta efter vägen och tänkte medan jag sprang att det var ju skönt att det slutat blåsa iallafall. Det var tungt och gick mest uppförs på dit vägen. Efter 3km så vände jag och det var som att springa in i en vägg!!! Jag hade ju haft medvind dit och fick nu världens motvind, usch inte alls kul. Jag hade ju räknat med att det skulle vara lätt på tillbaka vägen men tji fick jag. Nåja träning blev det iallafall.

I veckan har jag även startat lite av Tuvas agilityträning! Vi tar det ganska lugnt och men det är kul att iallafall prova lite. 3 slalompass har vi hunnit med, men än så länge svänger det inte så mycket, vi tänker inte hetsa denna gång har ju hela sommaren på oss. Donna har också tränat både fysik och agility. Lava tar det ännu lugnt någon vecka till, sedan måste vi komma igång med hennes konditionsträning.

Nu när solen lyser ute och det börjar bli lite varmare så är agilitysuget större än någonsin, jag läääääääängtar efter gröna gräsmattor med lite hopphinder på!

Jag har aldrig varit någon långlöpare men nu jäklar håller jag på att omprogrammera min hjärna och jag tror det börjar lyckas.   

Jag tycker det är lite roligt att jogga eller iallafall inte outhärdligt. Idag var vi på en 8km runda och det kändes lätt, det är nu våran korta lätta runda... Förr var det ett långpass för mig. Det är roligt när man börjar se resultat och när det äntligen börjar lossna lite. Fort går det inte men det är inte huvudsaken just nu.

I helgen var vi på våran första "nya långtur" ca 12km och det gick över förväntan, lite tung i benen sista km men inte alltför jobbigt. Det går framåt, kanske kan vi springa 30km i september utan att dö.   

Donna har fått hänga med på de flesta passen så även hon kommer att ha lite kondis till sommaren. När Lava är fit for fight igen får hon också följa med, men än så länge är det koppelpromenader som gäller. Tuva, ja hon har fått börja gå lösa promenader på skoterspåren här hemma. Matte måste bygga lite förtroende igen innan jag vågar ha med henne lös på okända ställen.   Pratade med Lasse igår (Tuvas uppfödare) och fick peppande ord och även han rådde mig att ha henne lös så mycket som möjligt. Det som hände var mest troligt en engångsgrej och jag måste mentalt släppa det. Jobbar på det men det är inte så lätt...

Fy vilken kväll det blev igår. Jag och Emma tänkte ta en joggingtur upp på Hirvas berget och jag tog med mig Tuva så hon skulle få springa av sig lite energi. Vi kämpade upp på toppen och det var tungt, hade inte orkat en meter till. Joggade tillbaka neråt igen och krafterna kom tillbaka. Nästan nere så ser vi att det kommer fok med hundar. Tänkte precis koppla Tuva men ser att det bara är Marie-Louise och Monica från klubben så vi springer vidare. Men då händer nåt och Tuva får panik och vänder och springer allt vad hon kan tillbaka uppåt igen. Hon tittar inte ens bakåt. Jag och Emma små skrattar lite och säger att det blir till att jogga uppåt igen, vi trodde ju båda att hon skulle vara vid nästa krök, men ingen Tuva syntes till, en kurva till och jo där var hon. Men när hon fick syn på oss så får hon panik igen och springer i full panik igen.... Sen var hon puts väck!

Jag börjar gå själv upp ifall hon blev rädd för att vi kom två stycken joggandes. Det blåste kallt på toppen och jag och Emma hade bara tunna vindoveraller på oss. Jag gick ända till toppen igen men ingen Tuva. Letade överallt men hon syntes inte till. Nu var det inte roligt längre. Tårarna började spruta. Vi började alla söka och patrullerade vägen upp och ner, det blev mörkt och vinden blev bara värre och värre. Det var svårt att se några spår där uppe då det är så hårt packad snö och det driver igen snabbt. Emma åkte och hämtade kläder och Donna. Tänkte att hon kanske kunde locka fram henne. Pär och Jenny kom så jag fick en jacka och Pär lånade skoter och körde runt hela berget för att leta henne. Klockan gick, det blev kallare och kallare och hoppet började försvinna. M-L och Monica tog bilen och började leta efter vägen mot Tjautjas men ingen Tuva där heller. Varje gång telefonen ringde så hoppades jag..... Men ingen hade hittat Tuva. Tillslut fick jag tag i Mike som jobbade eftermiddag och vi åkte ner till vägen för att möta honom. Han hade med sig pannlampor och vi gick åter upp på toppen, jag lämnade tygburen där hon försvunnit och vi kollade den när vi var påväg upp igen men ingen Tuva....

Sedan hittade jag spår som gick upp mot toppen igen, det såg ut som Tuva's jag återfick lite hopp igen och då ringer telefonen. Mike hade hittat Tuva!!!! Snacka om LYCKA!!! Hon var som paralyserad och kom varken när han ropade eller visslade,tur att ögonen glimrade av pannlampan.

5 lååååånga, kalla, mörka timmar på kalfjället var över. Hon skakade och var helt full i snö och is. Men tinade upp innanför husses jacka och i en varm bil. Där gnagde hon lite ben och väl hemma busade hon med Lava och var glad att vara hemma igen. Hon busade lite med sina leksaker sedan slocknade hon i soffan när jag satte mig ner och tog en kopp te som blev dagens middag. Sedan kröp jag, Donna och Tuva under täcket och Lava på täcket medans dagens hjälte var tvungen att åka tillbaka till jobbet.

Tuva verkar redan ha glömt gårdagens äventyr och skuttar runt som vanligt, för mig kommer det nog ta lite längre tid men jag är så GLAD att allt slutade lyckligt!

TACK Emma, Marie-Louise, Monica, Pär, Jenny, Mike, Anneli och Stefan för all hjälp med sökandet och lån av skoter och kläder!